Från drift till nedmontering
I Sverige pågår nu ett omfattande arbete med att montera ned sex av landets tolv kommersiella reaktorer, där Uniper ansvarar för nedmonteringen av Barsebäck 1 och 2 samt Oskarshamn 1 och 2.
Först ut var Barsebäcksverket, som stängdes efter politiska beslut 1999 och 2005. Därefter följde Oskarshamn 1 och 2, som togs ur drift mellan 2015 och 2017 efter många år i samhällets tjänst.
Arbetet drivs av Uniper Nuclear Services (UNS) i ett samordnat program där erfarenheter och metoder utvecklas vidare mellan projekten – ett arbetssätt vi kallar Lead and Learn.
Nedmontering i siffror
av 12 svenska reaktorer är under rivning
av allt material kan återvinnas
av materialet är radioaktivt – varav hälften kan friklassas
beräknas de radiologiska rivningarna i Barsebäck och Oskarshamn 1 och 2 vara klara
Från rivning till återvinning
Att riva ett kärnkraftverk handlar inte om att slänga – utan om att ta till vara.
Cirka 95 procent av allt material kan återvinnas. Stål, betong och andra komponenter som inte längre är radioaktiva friklassas och skickas vidare till återvinning.
Genom samarbeten med specialiserade företag, som Cyclife, har återvinningsgraden ökat ytterligare. Nya metoder för rengöring och friklassning direkt på plats har gjort processen både snabbare och mer resurseffektiv.
Uniper är inte direkt involverade i rivningen av reaktorerna i Ringhals, förutom att vi är minoritetsägare.
Den radiologiska rivningen av Barsebäck 1 och 2 samt Oskarshamn 1 och 2 beräknas vara klar 2028.
Ett arbete i flera steg
Rivningen sker inifrån och ut. Det mest aktiva avfallet tas bort först, därefter monteras resterande delar av anläggningen ner enligt en noggrant planerad tidplan.
Totalt består cirka 5 procent av materialet (67 000 ton) av radioaktivt material, varav det mesta är lågaktivt. Hälften av detta kan efter behandling hanteras som konventionellt avfall och återvinnas.
Ansvar för kärnkraftens avfall
Oavsett framtidens energimix finns det redan idag kärnavfall som måste tas om hand på kort och lång sikt. Ansvaret ligger helt hos kärnkraftsföretagen, som genom Svensk Kärnbränslehantering (SKB) driver Sveriges största miljöskyddsprojekt.
När arbetet är klart återställs marken till industritomt, med samma strålningsnivå som den omgivande miljön, redo för framtida verksamhet.
Systemet för hantering av radioaktivt avfall består av flera anläggningar som tillsammans bildar en säker kedja – från mellanlager till framtida slutförvar i Forsmark. På Unipers anläggningar i Barsebäck och Oskarshamn finns egna mellanlager som tryggt lagrar avfallet tills det kan transporteras vidare.
Finansiering genom kärnavfallsfonden
Enligt svensk lag är det kärnkraftsföretagen som ska stå för alla kostnader för att ta hand om och slutförvara kärnavfallet. De ska också bekosta rivningen av kärnkraftverken och andra kärntekniska anläggningar.
Kärnkraftsföretagen har sedan mitten av 70-talet avsatt pengar för att täcka dessa kostnader, först som avsättningar i sina balansräkningar och sedan 1982 till den statliga Kärnavfallsfonden.
SKB gör regelbundet en beräkning av de framtida kostnaderna för att ta hand om kärnavfallet. Vart tredje år lämnas den till Strålsäkerhetsmyndigheten, SSM. Efter granskning lämnar myndigheten sitt förslag till avgift för de kommande åren till regeringen, som fastställer avgifternas storlek.
Historiskt har avgiften som kärnkraftsföretagen betalat pendlat mellan ett och två öre per levererad kilowattimme el. För 2021 exempelvis betalade de svenska reaktorinnehavarna mellan 3,0-5,6 öre per levererad kilowattimme energi i avgift till fonden. Förutom de avgifter som kärnkraftsföretagen betalar, ställer de också finansiella säkerheter för avgifter som ännu inte betalats in till fonden och för oförutsedda händelser.
Även efter att en reaktor permanent ställts av är kärnkraftsföretagen enligt svensk lag skyldiga att betala avgift. Om samtliga reaktorer på en plats är permanent avställda, som i fallet med Barsebäck, behöver ett eventuellt underskott i fonden täckas via direktinbetalningar från anläggningens ägare.
